Tvärdrag

Idag gick jag till distriktsdoktorn med ont i örat. Tänkte mig en inflammation, en liten ask medicin mot det et voilà - skiten över.

Doktorn bara "Din käke sitter lös, gapa eller tugga inte förrän du har pratat med kirurgen, gå dit imorgon bitti - här, en lapp att ta med." Förutom att jag nu ser en käkledsuppfläkt Ahmed the Terrorist när jag tittar mig i spegeln känner jag väl mest en sak, bestämt:

Det här var ju tråkigt.

Naiv. Super.

För några veckor sedan flyttade en ond kille med taggtråd in i min hals och började riva runt, varför jag idag, utled, bestämde mig för att söka vård. (Ett handlingskraftigt 2011, så.) Hittade kvickt, faktiskt, rätt på Västra Götalandsregionens webb, "Telefontid Måndag-Fredag 08:00-17:00" och satt 07:59 således helt redo med mobil och headset. Nedräknandes var jag fast besluten att hinna först i kön, boka en läkartid, undkomma väntan och frustration och använda dagen på ett så produktivt sätt som möjligt, trots ett eventuellt bristande immunförsvar.

Tolv timmar (överdrift) och 157 uppringningsförsök (ingen överdrift) senare fick jag fortfarande telefonsvararen med den idiotmilda rösten i örat, där denna talade om för mig att "Våra telefontider är måndag till fredag mellan klockan 8 och klockan 18." Och så silence.

Jag kände mig precis så frustrerad som mannen i den där reklamen, den för ett mobilföretag, han som på nyårsafton sitter i telefonkö i en klädkammare?

"Just nu är det många som ringer MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEN jag behåller min plats i kön."

Frågan är vem som behöver 50 kronor extra att ringa för? Vi snackar lustgas. En bultbräda. Och kanske såna där sugtabletter som gör att taggtråd i halsen förvandlas till spaghetti.

Det bästa av två världar

När det nu är söndag och inte måndag och jag faktiskt sitter här och njuter av hemmets perfekta cappuccino (efter cappuccino, efter cappuccino), är det med extra stor glädje jag upptäcker att ett av mina bästa radioprogram, "Godmorgon, världen!", har bett "Mammas Nya Kille" kliva in i studion och agera pausfågel bland allvarliga diskussioner kring mycket. Vilken lycka!

Om det nånsin varit pretto att lyssna på P1 kunde man kanske åtminstone klara sig undan nu, när de heta - men icke desto mindre enastående - skaparna till Katla, Jessica och hennes sminkdocka Krille tagit steget in på kanalen? Åh, hoppas! Man vill ju va' skarp och inne.

I kombination med att jag har lovat familjedoktorn att ge stämbanden en ärlig chans att komma igen kan ovanstående möjligen ge upphov till mer frekventa inlägg. Med maken i Schweisch (Sweizsch?) vet man inte. I någon riktning ska ju tankarna kring samtidsanalys och humor på högstanivå trots allt kanaliseras. Kan hända resulterar alltihop i ett vansinnigt skapande, utan kontrollerande förnuft eller moraliska överväganden. En dramaqueen med tjôtförbud, som dessutom ensam gör anspråk på Mac:en. Lite "Jag har lidit för min konst. Nu är det er tur."

Oklart om det är ett löfte eller ett hot.

Merry New Year

Vaknade nyss på soffan, nerbäddad under mjukast tänkbara julklappsfilt och - helt ärligt - genomsvettig och väldigt obekväm. Äckligt är det, när man har snurrat i sömnen och brallorna inte har hängt med.

Hasade ut i köket med min några timmar gamla filtallrik och en nästan full kopp kallt te och insåg att det är ju inte måndag imorgon! Det är s ö n d a g !

Åh, fy fan, vad skönt!

Jazzade till steget en aning och tände ett tomtebloss, konstaterade att där rök nyårslöftet om svordomarna och struntade faktiskt i vilket. Det var bara så skönt att upptäcka hur liksom ...universum (?!) och ...min s j ä l (w h a t ? ! ?) trots allt var överens och känslan för vilodag således helt korrekt. Inga livsenergier som strålade i fel riktning där, inte.

Blir det Feng Shuins år, kanske? Går eventuellt "all in" och anmäler mig till en mangakurs, samtidigt.

It is alive

Hej!

Förlåt att jag är sen. Jag har samlat andras roliga kommentarer i en gammal burk, rott 4 kilometer och svarat "Ja." på ett bröllop. (Där var en till som gjorde det, så det blev inte alls pinsamt.)

Nu är jag tillbaka. Hes - men vad gör väl det, här? Köpte ett knippe trollpil häromveckan och kände mig i stunden ungefär som det: torrt. Men så ett par dagar senare slog de "döda" kvistarna överraskande både rot och ut och jag tänkte att, baske mig, "Om inte det är ett tecken på att bla bla bla, så vet jag inte." Så nu sitter jag här och skriver. För att jag gillar mina läsare så stenhårt.

Var idag på morgonen dock fortfarande osäker. Bara för att man har Linus på linjen på tröjan är man ju inte nödvändigtvis skitkul. Men så kvällen före fest och fyrverkerier bjöd kvarterets trôkigaste krog på det festligaste av folk och i vimlet imiterade jag plötsligt Grotescos hejdlösa drift med Scenskolesökande framförande orchmonologer från "Sagan om ringen". Och detta, visar det sig, inför folk som sökt till Scenskolan. Det sistnämnda önskade jag för en sekund att jag hade vetat innan jag dundrade loss med "Fiiind the haaalfling!" och stora armrörelser, men skådisar är också människor och en del av dem har både självdistans och fantastisk (läs: min) humor. Så nu är jag taggad*, uppsjungen och igång. Och som Tracy Jordan skulle ha sagt: "That's a good goal for a talented crazy person."

* Som i psykiskt och fysiskt laddad, inte som i markerad på Facebook. Vad jag vet.

Svensson, Svensson

Igår dök Fredrik Federley upp hos P1:s "Studio Ett". Jag satt och lyssnade en bra stund och insåg att jag inte hade en aning om hur mannen ser ut. Så jag frågade Någon Nära Mig, som satt och lyssna' bredvid.

"Han har rätt markerade bågar, halvmörkt hår lite bakåt och åt sidan, ibland sjal eller hängslen, typ."

"Aha", sa jag. "Jag fattar. Jag ser lite nån som liknar han Alfredsson framför mig?"

"Då ...känner väl jag mest att jag är kass på att förklara...", suckade han.

Are we there yet?

Jag menar att det var roligare att packa inför semestern när man var liten. 34 färgpennor och en freestyle och man var good to go.

Nu för tiden är det mycket en fråga om att få med samtliga laddare till mobiler, kylväskor och GPS:er, tycker jag. Rota fram bilförsäkringspapper, packa hushållspapper och helst få med näsdroppar. Utifall att.

Det som är klart roligare med att vara vuxen och på väg är att man, om man vill, får äta Matadormix till lunch. Och att man lyssnar på "P3 Dokumentär" utan att tristessdöden dö, ens bara lite. För att det är lärorikt och "Inte så dumt. Inte så dumt."

Semestermyggen är emellertid ganska exakt lika störiga när man är stor som när man var liten. Och i Schweiz, där är de fega. Där hugger de i läpparna! Med den uppiggande effekten att jag en morgon såg ut som att jag just fyllt på med Botox! (For f r e e ! !) Jag kunde visserligen inte le särskilt brett förrän framåt eftermiddagen, men oooh, jag såg ut som en nyvaken Angelina Jolie där jag satt med mitt morgonkaffe. E x a k t.

Vuxet är också att njuta av en tur mellan Alsaces räta rader av vinstockar och - lyckliga jag! - spendera en natt på ett slott! Med en prins! Oerhört vackert och med ett namn som jag vill minnas påminde om nåt i "Sagan om ringen"? (Rohan? Isengard? Osgiliath Minas Tirith Lothlórien?) Avnjöt en ljuvlig middag med fantastisk pocherad fisk och ...nån typ av gôtt mos, lutade mig tillbaka med min prins och blickade ut över ägorna. Och tänkte stilla att "Nu skulle man haft en sammetskrona."

Vilken kung man hade var't.